En Svensk Klassiker

Det var så jädra kul, jag skulle rekomendara alla jag känner att göra detta.
Min utvärdering av Vasaloppet

+  Att vi klarade det

+  Buljongen (Tyckte då att det var den godaste maträtten jag ätit) Ha ha ha

+  Apelsinklyfts männen (Att få en apelsinklyfta intrykt i truten efter 7-8 mil är oslagbart)

+  Utsikten

+  Stämmningen

+  Backarna (underbara nedförslöpor)

+  Vädret (strålande sol och -1-5)

-  Alla gubbar/killar som tränger sig

-  Att man var som en 80 åring när man kom i mål

Nu är det avklarat! Vi gjorde det, vi klarade åka världens längsta skidlopp. Känslan är oslagbar.
Vi båda var nog rätt nervösa när vi stod där i startfållorna med 8000 andra. Man justera till de sista detaljerna och sedan var det bara att ge sig av.




Den första backen var BRANT! som en utförsåkningsbacke, och trångt. Där fick man även känna av vassa armbågar, 4 km uppför som sagt, det gick relativt lätt för tempot var någorlunda lågt och man hade mycket ork. Om man bara vred på huvudet och tittade bakåt slogs man av en magisk utsikt. berg och dalar, frostbitna träd där solens första strålar börjar tränga sig igenom.

Sedan kommer man upp på en flack, myrmarker, evighetslånga. Vi var båda nervösa att åka in i snöret och höll ett bra tempo mellan de 2 första kontrollerna, men då vi låg timmar före kunde vi trappa av på takten lite. Sträckan Risberg (35 km) till Evertsberg (47 km) var också ganska flack med undantag för några brantare korta backar, det var sååå tung. Jag kände helt plötsligt att jag inte orkar mer, kroppen var helt slut, armarna och axlarna stela av mjölksyra och överansträngning, vi tog det lungt upp till Evertsberg där pappa stod och vänta med torra mössor och vantar, gjorde plåsterbyte fick massage och appelsin.
Jag glad i hågen

Jessica i full fart


Det kändes genast bättre med lite vila, och vi gav oss av från kontrollen med gott hopp.
Mot Oxberg var det 15 km och 7 av dessa var nedför, det var underbart att få vinden i ansiktet och krypa ihop och bara glida. I Oxberg stannade vi inte så länge, drack lite buljong och sedan bar det av vidare.

Jag tyckte sträckan till Hökberg var ganska behaglig den också förutom sista backen som var lång och hade en stigning på ca 50 meter. Här kände man att alla runtomkring var ganska slut, det var inte längre några hejarop eller prat. Alla koncentrerade sig bara på att ta sig framåt.
Från Hökberg till eldrig var det i princip bara platt. Här gick det sakta kan jag medela. Nu började man känna att man hade åkt skidor i 9 timmar. Hur man än försökte få någon kraft i benen vid frånskjut och kraft i stakningen kändes det som om man stod still.

Paus i Mångsbodarna



När kilometerskyltarna började visa på 15 km kvar till mål började krafter strömma till, man kunde se ett slut på denna galenskap. I Eldris tog vi bägge av skidorna och försökte tänja lite på musklerna. Min bindning gick sönder här, men jag satte på mig skidan och åkte vidare, vägrade ge upp nu.
Vi hade åkt 8 mil och nu var det bara en kvar! En enda liten mil, vad som hände nu är helt magiskt.
Vi ökade tempot för varje kilometer, la oss längst till vänster, puschade och pressade,
Jessica ropar att nu orkar jag inte mer, nu kör vi!
Vid 5 km kvar så öste vi.
När man började ana att man var påväg in i Mora stod folk och hejade på, bjöllror skallrade och det enda jag tänkte på var att andas. Målrakan spurtar vi! och ramlar ihop efter mål linjen.
Vi klarade det, känslorna är överväldigade kroppen skakar men det enda man gör är att le.
Vi åkte Sträckan Eldris > Mora snabbast på hela dagen!

Kram