Vätternrundan 2011 Del-2
Jag kände mig otroligt svag efter Hjo, funderade på om jag verkligen kommer klara det här, andningen kändes tung, kroppen kändes ur balans, allt kändes bara fel. Det kan också ha varit tröttheten som gjorde sig påmind, hade trotts allt vart vaken sen 09.30 dagen innan och cyklat i 12 timmar. Samtidigt hade man vid det här laget kommit halvvägs och det kändes mindre och mindre motiverat att bryta.
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Vätternrundan 2011 Del-1
Skall försöka beskriva detta dårskap på bästa sätt.
Jag var mer nervös inför Vättern, då den är betydligt längre och därmed också mycket mer tid tid som borde ha lagts på träning än Vasaloppet.
Jag visste att jag inte fått ihop 100 mil vilket är en bra pekpinne för att klara sig runt utan större problem.
Jag har sen jag införskaffade min cykel i April cyklat ihop ca 70-80 mil. det är inte superdåligt men ej heller jättebra. Jag bestämmde mig iallafall för att åka till Motala och försöka.
Sagt och gjort laddade Jessica och jag upp med en rejäl pasta portion dagen innan, försökte sova ut länge på Fredagen för att inte sitta och slumra i startfållan. Fredagen gick också till att montera alla tillbehör till cykel, köpa det sista och vänta på vår skjuts.
Efter lite om och men på Essingeleden som stod stilla i 3-4 timmar kommer vi äntligen iväg.
Vägen till Motala gick snabbt och jag försökte få mig en blund i bilen.
Väl framme beger vi oss till nummerlappsutlämningen, där vi även skall byta starttid. Vi väljer att börja cykla klockan 00.30 för att ha chanser till långa pauser i samtliga depåer och för att överhuvudtaget ha en chans att ta oss runt.
Iväg till bilen för sista fix med cykeln, byta om och inse att det är ganska kallt den här kvällen och att det blåser redig vind. Provisoriska lösningar med avklippta leggings som lösben fick fungera som värme till benen, vilket jag är glad för nu i efterhand då det bitvis var iskallt.
Här gör jag finjusteringar och putsar cykeln så den skall vara blank och fin.
Jessica och Pappa monterar framlyse, plinga och reflex som enligt reglerna är ett måste på Vätternrundan.
Vi han inte äta någon middag vilket också skrämde mig lite, hur bra känns det att börja cykla på relativt tom mage. Stressade tog vi oss till starten, fyllde våra flaskor, fick lyckosparkar av päronen och sedan rullade vi in i startfållan.
Reflexer överallt, här är även vår startgrupp 151, som startade 00.30 Lör 18/06-2011
Starten går, vi rullar sakta ut från Motala, det är mörkt, mycket cyklister och vägen är halvkrokig.
Väl ute på landsvägen drar folk ifrån, vi blir omcyklade av senare startgrupper.
Fraför oss bildas ett flera kilometer långt band av cyklister, man ser ett glimrande rött ljusband som sakta rör sig framåt på vägen.
Stämmningen är ganska sammanbiten, folk pratar inte med varandra, alla har klara mål i huvudet, man trampar på.
Efter ca 1-2 mil hittar vi en grupp som håller bra tempo och lägger oss i deras led, där kämpar vi mot motvinden som håller ett stadigt tag om oss nästintill hela vägen till jönköping, det mojnade lite vid gryningen.
Första stoppen som var Hästholmen på 44 km, här gick vi på toa, åt bulle och blåbärssoppa, stackars Jessica som var hungrig tryckte i sig bullar så hon börja må illa. Och jag svor över att de är de mest simpla tråkiga bullarna i världen.
Upp på cykeln och börja trampa, nästa stopp var Gränna 80 km, vägen dit minns jag faktiskt inte så bra, tror det började ganska flackt för att sedan vara ett par backar. När vi svänger in i depån har Jessica glömt bort att hon sitter fastclipsad i pedalerna och faller sonika pladask ner på asfalten. Hon klarade sig bra, smått förvånad men efter att vi förtärt bullar och blåbärssoppa igen och skall bege oss, så drar inte Jessicas kedja runt.
bild från happymnx.org
Det var bakväxeln som tryckts in i fallet tidigare, nu var den nästintill tryckt mot ekrarna i bakhjulet. Vi stod en stund i kö till Cykelreparatörerna som finns i vare depå. Och som tur var kunde han enkelt fixa det, enda koplikationen var att jessica inte kunde använda en växel.
Upp på cyklarna igen för att cykla mot första delmålet Jönköping 107 km. Hit var det mycket uppför, första riktigt stora backen att kämpa oss över. Det var otroligt vackert, solen började sakta kika fram, den kalla natten släpte taget om oss och man fick nya krafter. När vi rullade längs med bergsväggarna mot jönköping, så kom det plötsligt i en nedförsbacke ett gäng, där en kille vinglade till och tappa balansen och föll rakt på fejcet ner i asfalten. Jessica och jag låg och tryckte längts ut mot skydsräcket helt förskräkta.
Så fort det kom ett långt led bakifrån så la vi oss på rad och försökte hålla undan så mycket vi kunde, endå kände man vinddragen längsmed armen, de körde otroligt nära bara för att inte förlora draget i klungan.
Väl i jönköpingsdepån ca 07.00 kändes det som om vi cyklat i en evighet. Här i depån fick man mat och vi fösökte värma oss lite i solen. Kläderna var helt blöta och kalla vilket var kanske största orsaken till att vi ganska fort gav oss iväg igen.
Här en bit innan Gränna, stod Päronen och hav oss lite pepp, Jessica fick även sitt knäskydd som hon glömt att ta på sig :)
Nu väntade de härliga backen i Bankeryd, denna backe tornade upp sig framför en som ett berg, man såg att folk hoppade av cyklarna och började leda dem i stället, åskådare stod på sidan av och hejade på. Totala sträckan uppfr är 7,7 km, efter drygt 1 km så kommer stigningen på knappt 2 km som är från 118 meter över havet till 201 meter över havet, vilket ger en snittlutning på ca 4,5 %. Jag kan säga att jag var helt trasig efter backen. Som tur var hade vi en egen depå av Päron som stod med ombyte och dricka till oss, det passade ypperligt att få en liten vila efter denna stigning. Och att byta från de kalla blöta kläderna till t-shirt och korta cykelbyxor.
Cyklingen till Fagerhult 138 km gick förvånansvärt lätt, det var mycket uppför, men det betalades av bra med stora nedförsbackar där man kunde vila lite på. Här började vi bli omcyklade av diverse SUB grupper, som trampa på som galna djur, skrek lucka om det bildades en liten lucka i klungan, och påkallade allas uppmärksamhet med visselpipa. De sprang in och ut ur depåerna, kastade bullar hit och dit, superstressade och superfokuserade. Tackade varandra för att de dragit gruppen. Om man skulle ha en chans att fylla sin vattenflaska var man tvungen att brottas med dessa dårar, trycket vid depån var skrattretande.
NU gav i oss av till Andra delmålet Hjo 177 km, det kändes som att det gick pyttelite uppför hela vägen, vägen var spikrak och så fort man kommit över krönet såg man till oändligheten. Vi hade ett supertempo de första två milen, trampade i bra takt och förbi folk.
Men när vi cyklat i vad som kändes som flera timmar, bara rakt fram sjönk blodsockret och vi började undra vart Hjo tagit vägen. Varför kom vi aldrig fram?! Såhär långt kan de inte vara. Ja tror sträckan Jönköping > Hjo tog ca 4 timmar. Väl framme letade vi efter lasagnen jag pratat om tidigare, hittade den inte och somnade sedan nere vid kajen i ca en timme. Jag var i det här laget helt slut. Kroppen började säga stopp, Framsida lår brann i varje tramptag, i knät kändes det som knivar, det skavde i baken och nacken smärtade något otroligt.
Jag uppsökte sjukvård och fick stödstrumpa för knät, sula trosorna i bajamajan :D och satte mig på sadeln.
I Hjo låg det cyklar och cyklister överallt och vilade
Snart kommer del-2
Kram Charlie
Jag var mer nervös inför Vättern, då den är betydligt längre och därmed också mycket mer tid tid som borde ha lagts på träning än Vasaloppet.
Jag visste att jag inte fått ihop 100 mil vilket är en bra pekpinne för att klara sig runt utan större problem.
Jag har sen jag införskaffade min cykel i April cyklat ihop ca 70-80 mil. det är inte superdåligt men ej heller jättebra. Jag bestämmde mig iallafall för att åka till Motala och försöka.
Sagt och gjort laddade Jessica och jag upp med en rejäl pasta portion dagen innan, försökte sova ut länge på Fredagen för att inte sitta och slumra i startfållan. Fredagen gick också till att montera alla tillbehör till cykel, köpa det sista och vänta på vår skjuts.
Efter lite om och men på Essingeleden som stod stilla i 3-4 timmar kommer vi äntligen iväg.
Vägen till Motala gick snabbt och jag försökte få mig en blund i bilen.
Väl framme beger vi oss till nummerlappsutlämningen, där vi även skall byta starttid. Vi väljer att börja cykla klockan 00.30 för att ha chanser till långa pauser i samtliga depåer och för att överhuvudtaget ha en chans att ta oss runt.
Iväg till bilen för sista fix med cykeln, byta om och inse att det är ganska kallt den här kvällen och att det blåser redig vind. Provisoriska lösningar med avklippta leggings som lösben fick fungera som värme till benen, vilket jag är glad för nu i efterhand då det bitvis var iskallt.
Här gör jag finjusteringar och putsar cykeln så den skall vara blank och fin.
Jessica och Pappa monterar framlyse, plinga och reflex som enligt reglerna är ett måste på Vätternrundan.
Vi han inte äta någon middag vilket också skrämde mig lite, hur bra känns det att börja cykla på relativt tom mage. Stressade tog vi oss till starten, fyllde våra flaskor, fick lyckosparkar av päronen och sedan rullade vi in i startfållan.
Reflexer överallt, här är även vår startgrupp 151, som startade 00.30 Lör 18/06-2011
Starten går, vi rullar sakta ut från Motala, det är mörkt, mycket cyklister och vägen är halvkrokig.
Väl ute på landsvägen drar folk ifrån, vi blir omcyklade av senare startgrupper.
Fraför oss bildas ett flera kilometer långt band av cyklister, man ser ett glimrande rött ljusband som sakta rör sig framåt på vägen.
Stämmningen är ganska sammanbiten, folk pratar inte med varandra, alla har klara mål i huvudet, man trampar på.
Efter ca 1-2 mil hittar vi en grupp som håller bra tempo och lägger oss i deras led, där kämpar vi mot motvinden som håller ett stadigt tag om oss nästintill hela vägen till jönköping, det mojnade lite vid gryningen.
Första stoppen som var Hästholmen på 44 km, här gick vi på toa, åt bulle och blåbärssoppa, stackars Jessica som var hungrig tryckte i sig bullar så hon börja må illa. Och jag svor över att de är de mest simpla tråkiga bullarna i världen.
Upp på cykeln och börja trampa, nästa stopp var Gränna 80 km, vägen dit minns jag faktiskt inte så bra, tror det började ganska flackt för att sedan vara ett par backar. När vi svänger in i depån har Jessica glömt bort att hon sitter fastclipsad i pedalerna och faller sonika pladask ner på asfalten. Hon klarade sig bra, smått förvånad men efter att vi förtärt bullar och blåbärssoppa igen och skall bege oss, så drar inte Jessicas kedja runt.
bild från happymnx.org
Det var bakväxeln som tryckts in i fallet tidigare, nu var den nästintill tryckt mot ekrarna i bakhjulet. Vi stod en stund i kö till Cykelreparatörerna som finns i vare depå. Och som tur var kunde han enkelt fixa det, enda koplikationen var att jessica inte kunde använda en växel.
Upp på cyklarna igen för att cykla mot första delmålet Jönköping 107 km. Hit var det mycket uppför, första riktigt stora backen att kämpa oss över. Det var otroligt vackert, solen började sakta kika fram, den kalla natten släpte taget om oss och man fick nya krafter. När vi rullade längs med bergsväggarna mot jönköping, så kom det plötsligt i en nedförsbacke ett gäng, där en kille vinglade till och tappa balansen och föll rakt på fejcet ner i asfalten. Jessica och jag låg och tryckte längts ut mot skydsräcket helt förskräkta.
Så fort det kom ett långt led bakifrån så la vi oss på rad och försökte hålla undan så mycket vi kunde, endå kände man vinddragen längsmed armen, de körde otroligt nära bara för att inte förlora draget i klungan.
Väl i jönköpingsdepån ca 07.00 kändes det som om vi cyklat i en evighet. Här i depån fick man mat och vi fösökte värma oss lite i solen. Kläderna var helt blöta och kalla vilket var kanske största orsaken till att vi ganska fort gav oss iväg igen.
Här en bit innan Gränna, stod Päronen och hav oss lite pepp, Jessica fick även sitt knäskydd som hon glömt att ta på sig :)
Nu väntade de härliga backen i Bankeryd, denna backe tornade upp sig framför en som ett berg, man såg att folk hoppade av cyklarna och började leda dem i stället, åskådare stod på sidan av och hejade på. Totala sträckan uppfr är 7,7 km, efter drygt 1 km så kommer stigningen på knappt 2 km som är från 118 meter över havet till 201 meter över havet, vilket ger en snittlutning på ca 4,5 %. Jag kan säga att jag var helt trasig efter backen. Som tur var hade vi en egen depå av Päron som stod med ombyte och dricka till oss, det passade ypperligt att få en liten vila efter denna stigning. Och att byta från de kalla blöta kläderna till t-shirt och korta cykelbyxor.
Cyklingen till Fagerhult 138 km gick förvånansvärt lätt, det var mycket uppför, men det betalades av bra med stora nedförsbackar där man kunde vila lite på. Här började vi bli omcyklade av diverse SUB grupper, som trampa på som galna djur, skrek lucka om det bildades en liten lucka i klungan, och påkallade allas uppmärksamhet med visselpipa. De sprang in och ut ur depåerna, kastade bullar hit och dit, superstressade och superfokuserade. Tackade varandra för att de dragit gruppen. Om man skulle ha en chans att fylla sin vattenflaska var man tvungen att brottas med dessa dårar, trycket vid depån var skrattretande.
NU gav i oss av till Andra delmålet Hjo 177 km, det kändes som att det gick pyttelite uppför hela vägen, vägen var spikrak och så fort man kommit över krönet såg man till oändligheten. Vi hade ett supertempo de första två milen, trampade i bra takt och förbi folk.
Men när vi cyklat i vad som kändes som flera timmar, bara rakt fram sjönk blodsockret och vi började undra vart Hjo tagit vägen. Varför kom vi aldrig fram?! Såhär långt kan de inte vara. Ja tror sträckan Jönköping > Hjo tog ca 4 timmar. Väl framme letade vi efter lasagnen jag pratat om tidigare, hittade den inte och somnade sedan nere vid kajen i ca en timme. Jag var i det här laget helt slut. Kroppen började säga stopp, Framsida lår brann i varje tramptag, i knät kändes det som knivar, det skavde i baken och nacken smärtade något otroligt.
Jag uppsökte sjukvård och fick stödstrumpa för knät, sula trosorna i bajamajan :D och satte mig på sadeln.
I Hjo låg det cyklar och cyklister överallt och vilade
Snart kommer del-2
Kram Charlie
Stockholm - Nynäshamn
Igår tryckte jag mig ner i cykelbyxorna och runt 10 så gav jag mig iväg. Målet för dagen var en tripp till Nynäshamn.
Jag visste att det skulle bli tungt, men om jag inte ens klarar av denna tur så kan jag fetglömma Vätternrundan.
Jag hade kikat på smhi dagen innan och prognosen visade 20-25 grader och molningt, Toppen!
MEN molen försvann lika fort som de kom, tempraturen bara ökade och ökade. När jag väl kommit ca halvvägs var det en otrolig hetta. Tur att jag packat extra vatten i ryggsäcken.
Nynäsleden var mycket bra skyltad, det var inga svårigheter att hitta. Jag hade planerat att ta det lungt påvägen ner för att han en chans att orka cykla tillbaka och slippa ta skäms pendeln hem. Jag kom fram efter 5, FEM!!! timmar.
I det laget var jag så hungrig och yr att jag sprang in på närmaste ica och handlade lite picnic som jag sedan åt i Nynäshamns Hamn. Dåsade till i gräsen i ca en timme. Klockan 4 slängde jag mig upp så cykeln och började trampa.
Varför går vägen hem alltid fortare?
Jag kom hem 3 timmar och 50 minuter senare.
Helt okej, trött och sliten när jag kom hem. Mådde dock illa igen vilket inte känns helt stabilt.
Nu är det mycket mental förberedelse, hur man nu gör de?!
Det kommer vara oändligt långt och göra otroligt ont =)
Kan man förbereda sig på något sånt här.
Vasaloppet känns som en träningsrunda mot vad som kommma skall.
16 mil blev det totalt! Det är iallafall till Hjo, så lasangen kan jag se fram emot.
Kram Charlie
Jag visste att det skulle bli tungt, men om jag inte ens klarar av denna tur så kan jag fetglömma Vätternrundan.
Jag hade kikat på smhi dagen innan och prognosen visade 20-25 grader och molningt, Toppen!
MEN molen försvann lika fort som de kom, tempraturen bara ökade och ökade. När jag väl kommit ca halvvägs var det en otrolig hetta. Tur att jag packat extra vatten i ryggsäcken.
Nynäsleden var mycket bra skyltad, det var inga svårigheter att hitta. Jag hade planerat att ta det lungt påvägen ner för att han en chans att orka cykla tillbaka och slippa ta skäms pendeln hem. Jag kom fram efter 5, FEM!!! timmar.
I det laget var jag så hungrig och yr att jag sprang in på närmaste ica och handlade lite picnic som jag sedan åt i Nynäshamns Hamn. Dåsade till i gräsen i ca en timme. Klockan 4 slängde jag mig upp så cykeln och började trampa.
Varför går vägen hem alltid fortare?
Jag kom hem 3 timmar och 50 minuter senare.
Helt okej, trött och sliten när jag kom hem. Mådde dock illa igen vilket inte känns helt stabilt.
Nu är det mycket mental förberedelse, hur man nu gör de?!
Det kommer vara oändligt långt och göra otroligt ont =)
Kan man förbereda sig på något sånt här.
Vasaloppet känns som en träningsrunda mot vad som kommma skall.
16 mil blev det totalt! Det är iallafall till Hjo, så lasangen kan jag se fram emot.
Kram Charlie
Skämmes ta mig fan!
Här har vi inte vart så aktiva,
vilket kan bero på att vi inte vart så AKTIVA!
Bägge har vi dragits med sjukdommar och skador och har nu i ett tappert försök cyklat ihop så många mil vi kan innan det nästa fredag är dags för vår andra utmaning.
VÄTTERNRUNDAN!
Jessica har i våras haft känningar i knät, vilket hon som den hårdhudade resultatsökande dåren inte brytt sig värst mycket om utan har kört på med sin träning som vanligt. Vilket ledde till att hon hade så ont att hon knappt kunde sitta eller ligga.
Efter en tids sjukskrivning är hon nu iallafall på banan igen.
Jag själv led av något så glamoröst som mag problem. Men det behöver vi inte gå in på djupare här.
Var hemma i stort sett hela Maj och träningen blev således lidande.
I veckan körde jag min fösta 10 mils sväng?!?!?!
Vilket dock slutade med hammaren. Kröp nästintill sista biten hem, krampade och mådde otroligt illa.
Men ack den som ger sig. Jag har ju hel hel vecka på mig att bli bättre.
Mvh
Charlie
vilket kan bero på att vi inte vart så AKTIVA!
Bägge har vi dragits med sjukdommar och skador och har nu i ett tappert försök cyklat ihop så många mil vi kan innan det nästa fredag är dags för vår andra utmaning.
VÄTTERNRUNDAN!
Jessica har i våras haft känningar i knät, vilket hon som den hårdhudade resultatsökande dåren inte brytt sig värst mycket om utan har kört på med sin träning som vanligt. Vilket ledde till att hon hade så ont att hon knappt kunde sitta eller ligga.
Efter en tids sjukskrivning är hon nu iallafall på banan igen.
Jag själv led av något så glamoröst som mag problem. Men det behöver vi inte gå in på djupare här.
Var hemma i stort sett hela Maj och träningen blev således lidande.
I veckan körde jag min fösta 10 mils sväng?!?!?!
Vilket dock slutade med hammaren. Kröp nästintill sista biten hem, krampade och mådde otroligt illa.
Men ack den som ger sig. Jag har ju hel hel vecka på mig att bli bättre.
Mvh
Charlie
