Vätternrundan 2011 Del-2
Jag kände mig otroligt svag efter Hjo, funderade på om jag verkligen kommer klara det här, andningen kändes tung, kroppen kändes ur balans, allt kändes bara fel. Det kan också ha varit tröttheten som gjorde sig påmind, hade trotts allt vart vaken sen 09.30 dagen innan och cyklat i 12 timmar. Samtidigt hade man vid det här laget kommit halvvägs och det kändes mindre och mindre motiverat att bryta.
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Kommentarer
Postat av: vuokko
nice
Postat av: vuokko
nice
Trackback
