En Dag Kvar!
Hörrni!
Det är imorgon starten för Lidingöloppet går av stapeln.
Jag tror vi inte har var fysikt så vältränade som vi är just nu.
Jessica springer som en maskin :)
Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag klarar att ta mig runt utan för stora koplikationer.
Har haft lite känningar i knäna senaste tiden.
Jag är så laddad, vill bara springa järnet!
Det är imorgon starten för Lidingöloppet går av stapeln.
Jag tror vi inte har var fysikt så vältränade som vi är just nu.
Jessica springer som en maskin :)
Jag önskar så av hela mitt hjärta att jag klarar att ta mig runt utan för stora koplikationer.
Har haft lite känningar i knäna senaste tiden.
Jag är så laddad, vill bara springa järnet!
Vansbro
Lördagen den 11 juni hoppade vi in bilen och gav oss av mot Vansbro.
Vi hade redan paserat denna stad påväg upp till sälen för vasaloppet tidigare i år.
Sommaren vi haft har bjudit på ganska shysta tempraturer, så jag tänkte att jag kunde använda pappas gamla våtdräckt från typ 70-talet :P
Jessica köpte en för juniorer och alltid när vi gick för att träna i Mörtviken i Gröndal så stod vi där på stranden och försökte korva oss i dessa dräckter. Vilken syn.
Sådär förberedda som vi varit till alla grenar (INTE) var vi denna gången också. Aldrig simmat den fulla sträckan, inte övat på att crawla, ibland under trängingen låg jag och guppade runt, vispade lite med armarna, mest för syns skull.
Just ja tillbaka till själva dagen D.
Påvägen upp öser regnet ner.
När vi närmade oss Vansbro bildades kilometerlånga köer, folk hoppade ur bilarna och sprang för att hinna till starten i tid.
Väl framme sprack det upp och blev superkvavt, och när de är kvavt blir det lätt lite svettigt, och när det blir svettigt blir det än lite svårare att få på sig en tajt tajt gummidräckt.
Starten låg ca 1 km bort dit vi gick med våra anhöriga.
Här går vi nervösa och förväntansfulla med mammor och pappor hack i häl :P
Vi var uppdelade på olika startgrupper, vilket betydde att Jessica började simma ca 10 min innan mig. Vilket för egen del var jäkligt nice, då jag kunde stå uppe på sandbanken och hejja på och dessutom reka hur starten gick till.
Jessica på uppvärmningen.
Här gav sig Jessica iväg, 2 km nedför älven, sedan en sväng på ca 90 grader och därifrån var det motströms 1 km uppför dalälven.
Här ligger jag och väntar på start, jag låg ganska långt bak för att slippa massa sparkar och fötter i ansiktet. Endå åkte jag på ett par rejäla smällar.
Första biten gick bra, jag tyckte man fick bra skjuts av strömmen, man hade ett jämt tempo och jag höll väl emot lite för att orka simma strömmen upp. efter cirka 1.8 km fanns en flytbrygga med lite energi dricka där jag stannade och tog mig en slurk. Nu var det bara ca 200 meter kvar tills man rundar udden och
det jobbiga börjar.
Det var som en lång flytbrygga till höger längst med stranden där det stod funktionärer. Jag såg flera stycken bli uppdragna bl.a en gammal gubbe som var helt blå och darrade.
Det var otroligt motströms, mer än vad jag trott, och för varje sekund man inte jobbade för att ta sig framåt gled man bakåt. Jag försökte hålla mig ut mot bojarna då det var så mycket folk intill bryggan, men strömmen var ännu starkare där så jag drog mig mot stranden igen.
Men här simmar jag... ensam... med en simmössa på väg av huvudet.
Jag måste erkänna att sista en-två hundra mentrarna var tunga. Men jag kämpade och jag kom i mål.
Hade spanat efter röda simmössor, men simmade bara om några få. Hittade jessica vid dusharna och för henne hade det gått minst lika bra.
Vansbro var ett jätteroligt och trevligt lopp och event. Trevliga människor och ordning och reda på startgrupper och tillbehören slussades till rätt plats.
Vi fick höra att vattnet var rekordvarmt vilket säkert gjorde att själva simmningen inte kändes så jobbig.
Vansbro Minus
Kan faktiskt inte komma på ett enda.
Vansbro Plus
+ Super organisation, från att hämta starbevis till att lottsas til duchsar efter lopp.
+ Gratis Diplom
+ Mat och dryck efter lopp
+ Lätt att följa loppet för anhöriga
Superglada duon står och glänser med sina medaler!
/Charlie
Vi hade redan paserat denna stad påväg upp till sälen för vasaloppet tidigare i år.
Sommaren vi haft har bjudit på ganska shysta tempraturer, så jag tänkte att jag kunde använda pappas gamla våtdräckt från typ 70-talet :P
Jessica köpte en för juniorer och alltid när vi gick för att träna i Mörtviken i Gröndal så stod vi där på stranden och försökte korva oss i dessa dräckter. Vilken syn.
Sådär förberedda som vi varit till alla grenar (INTE) var vi denna gången också. Aldrig simmat den fulla sträckan, inte övat på att crawla, ibland under trängingen låg jag och guppade runt, vispade lite med armarna, mest för syns skull.
Just ja tillbaka till själva dagen D.
Påvägen upp öser regnet ner.
När vi närmade oss Vansbro bildades kilometerlånga köer, folk hoppade ur bilarna och sprang för att hinna till starten i tid.
Väl framme sprack det upp och blev superkvavt, och när de är kvavt blir det lätt lite svettigt, och när det blir svettigt blir det än lite svårare att få på sig en tajt tajt gummidräckt.
Starten låg ca 1 km bort dit vi gick med våra anhöriga.
Här går vi nervösa och förväntansfulla med mammor och pappor hack i häl :P
Vi var uppdelade på olika startgrupper, vilket betydde att Jessica började simma ca 10 min innan mig. Vilket för egen del var jäkligt nice, då jag kunde stå uppe på sandbanken och hejja på och dessutom reka hur starten gick till.
Jessica på uppvärmningen.
Här gav sig Jessica iväg, 2 km nedför älven, sedan en sväng på ca 90 grader och därifrån var det motströms 1 km uppför dalälven.
Här ligger jag och väntar på start, jag låg ganska långt bak för att slippa massa sparkar och fötter i ansiktet. Endå åkte jag på ett par rejäla smällar.
Första biten gick bra, jag tyckte man fick bra skjuts av strömmen, man hade ett jämt tempo och jag höll väl emot lite för att orka simma strömmen upp. efter cirka 1.8 km fanns en flytbrygga med lite energi dricka där jag stannade och tog mig en slurk. Nu var det bara ca 200 meter kvar tills man rundar udden och
det jobbiga börjar.
Det var som en lång flytbrygga till höger längst med stranden där det stod funktionärer. Jag såg flera stycken bli uppdragna bl.a en gammal gubbe som var helt blå och darrade.
Det var otroligt motströms, mer än vad jag trott, och för varje sekund man inte jobbade för att ta sig framåt gled man bakåt. Jag försökte hålla mig ut mot bojarna då det var så mycket folk intill bryggan, men strömmen var ännu starkare där så jag drog mig mot stranden igen.
Men här simmar jag... ensam... med en simmössa på väg av huvudet.
Jag måste erkänna att sista en-två hundra mentrarna var tunga. Men jag kämpade och jag kom i mål.
Hade spanat efter röda simmössor, men simmade bara om några få. Hittade jessica vid dusharna och för henne hade det gått minst lika bra.
Vansbro var ett jätteroligt och trevligt lopp och event. Trevliga människor och ordning och reda på startgrupper och tillbehören slussades till rätt plats.
Vi fick höra att vattnet var rekordvarmt vilket säkert gjorde att själva simmningen inte kändes så jobbig.
Vansbro Minus
Kan faktiskt inte komma på ett enda.
Vansbro Plus
+ Super organisation, från att hämta starbevis till att lottsas til duchsar efter lopp.
+ Gratis Diplom
+ Mat och dryck efter lopp
+ Lätt att följa loppet för anhöriga
Superglada duon står och glänser med sina medaler!
/Charlie
Vätternrundan 2011 Del-2
Jag kände mig otroligt svag efter Hjo, funderade på om jag verkligen kommer klara det här, andningen kändes tung, kroppen kändes ur balans, allt kändes bara fel. Det kan också ha varit tröttheten som gjorde sig påmind, hade trotts allt vart vaken sen 09.30 dagen innan och cyklat i 12 timmar. Samtidigt hade man vid det här laget kommit halvvägs och det kändes mindre och mindre motiverat att bryta.
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Jessica cyklade flera km före mig, och jag tänkte att om hon drar nu är det okej, jag orkade inte hålla det tempot, men för varje km mot Karlsborg 207 km gick det lättare och lättare. Väl framme var vi så less på bullar, saltgurka och bananer, endå försökte man trycka i sig något. Här tog ja både koffeinpiller och gel med koffein. Vaknade till ordentligt, trampade på, försökte se målet framför mig.
Här kommer jag ensam inrullande till Hjo, Jessica hade även här hoppat på en grupp någon km innan och rejsat med dem in i depån.
Påväg mot Boviken 230 km så välkommnas man av något som kallas "Predikantbacken" där står en prälle och läser guds välsignelse över oss som kämpar oss upp för backen. De har även en skylt med texten "Gud hör bön" - Det enda jag han tänka var, så f*n heller! Om han nu finns varför skapa sådana här kamikazebackar :)
Jag undrade också varför han välsignade oss när vi kommit nästan till toppen av backen med orden - Gud välsigne er resa och ger er kraft. Aja tänkte ja! Skulle ju snarare behövt de orden i början på backen. Men när ja kommit över krönet ser jag nästa backe torna upp sig, minst lika högt som denna.
efter boviken bär det av mot hammarsundet, när vi passerade 50 km kvar till mål skylten så jublade alla, där fick man lite extra krafter. Vägen dit var enligt mig den enda sträckan som var riktigt dålig, asfalten var knycklig och gammal, det vibbrerade i armarna och varje litet stöt kändes. Det var om jag minns rätt ganska så platt och därför rätt behaglig sträcka. Upp till Hammarsunden 260 km var det också en stor backe, den gick alldeles intill en ganska så stor och traffikerad väg som inte kändes allt för kul att cykla intill. Vilan till detta stopp var verkligen behövligt för nu började krafterna verkligen tryta. Det enda man försökte hålla koll på var hur många mil det var kvar tills man tog sig över mållinjen.
När vi satte oss på cyklarna för näst sista gången, mot Medevi 277 km så var man så trött i kroppen att man knappt reagerade på saker som hände runtomkring, man var så mör och hade så ont att det var svårt att fokusera på något överhuvudtaget. Sista sträckan är mycket backig, vilket inte passar så bra ihop med hur mycket krafter man har kvar. Varje gång vi såg att vägen svängde av jubla vi till, - Woho det händer någonting nytt där framme! I backarna kunde man inte längre sitta ner och på låg växel pressa sig upp. Det tog emot allt för mycket. Jessica hittade på att om man stod upp, hade ganska hög växel trampade tre tag och vilade i ca 1-2-3 sek så kunde man ta sig upp. Min andning blev så tung att det flimmrade i ögonen när man kom upp till toppen av backarna. Ibland kändes det som om jag inte fick nog med syre även fast jag tog djupa andetag. Varje muskel var så slutkörd. Backen upp till medevi var brant, men vid det här laget hade jag bestämt mig för att inte gå upp för någon backe, det är trots allt ett cykellopp.
Här bälja jag i mig Kaffe för att piggna till, tog de sista jag hade av gel/liquid plus GT från Enevit. Här hade de även lyxat till bullarna med honung i mitten. Jessica tyckte dock det var något av det äckligaste hon stoppat i sin mun :)
Nu visste man att det bara var 2 mil till mål, TVÅ MIL! det är ju INGENTING tänkte man, men endå tog det en ganska bra stund att ta sig till Motala, man hade trots allt 28 mil i benen. Här var det ännu en kille till som skulle tränga sig förbi och fastnade lite i mitt styre, hjärtat hoppa till men jag klarade mig, han ramlade och fick hela sin klunga över sig.
Här var vägen också väldrig bra, lugn, bra asfalt inte mycket lutning alls.
Väl inne i Motala drog Jessica ifrån, såg att hon rejsade om en klunga och la sig först, vart hon fick krafterna ifrån vet ja inte.
Jag låg i efter en klunga på 3 pers, där lallade jag ända in över målsnöret några minuter efter Jessica!
Motala 300 km, vi klarade det!
Det blev en total tid på 19 timmar och 40 min. Rulltid är väl ca 16 timmar. Vem gör såhär mot sig själv!
Jo vi, och det är så jädra KUL!
Att klara att pressa sin kropp och sinne på detta sätt är fantastiskt
Kram Charlie
Vätternrundan 2011 Del-1
Skall försöka beskriva detta dårskap på bästa sätt.
Jag var mer nervös inför Vättern, då den är betydligt längre och därmed också mycket mer tid tid som borde ha lagts på träning än Vasaloppet.
Jag visste att jag inte fått ihop 100 mil vilket är en bra pekpinne för att klara sig runt utan större problem.
Jag har sen jag införskaffade min cykel i April cyklat ihop ca 70-80 mil. det är inte superdåligt men ej heller jättebra. Jag bestämmde mig iallafall för att åka till Motala och försöka.
Sagt och gjort laddade Jessica och jag upp med en rejäl pasta portion dagen innan, försökte sova ut länge på Fredagen för att inte sitta och slumra i startfållan. Fredagen gick också till att montera alla tillbehör till cykel, köpa det sista och vänta på vår skjuts.
Efter lite om och men på Essingeleden som stod stilla i 3-4 timmar kommer vi äntligen iväg.
Vägen till Motala gick snabbt och jag försökte få mig en blund i bilen.
Väl framme beger vi oss till nummerlappsutlämningen, där vi även skall byta starttid. Vi väljer att börja cykla klockan 00.30 för att ha chanser till långa pauser i samtliga depåer och för att överhuvudtaget ha en chans att ta oss runt.
Iväg till bilen för sista fix med cykeln, byta om och inse att det är ganska kallt den här kvällen och att det blåser redig vind. Provisoriska lösningar med avklippta leggings som lösben fick fungera som värme till benen, vilket jag är glad för nu i efterhand då det bitvis var iskallt.
Här gör jag finjusteringar och putsar cykeln så den skall vara blank och fin.
Jessica och Pappa monterar framlyse, plinga och reflex som enligt reglerna är ett måste på Vätternrundan.
Vi han inte äta någon middag vilket också skrämde mig lite, hur bra känns det att börja cykla på relativt tom mage. Stressade tog vi oss till starten, fyllde våra flaskor, fick lyckosparkar av päronen och sedan rullade vi in i startfållan.
Reflexer överallt, här är även vår startgrupp 151, som startade 00.30 Lör 18/06-2011
Starten går, vi rullar sakta ut från Motala, det är mörkt, mycket cyklister och vägen är halvkrokig.
Väl ute på landsvägen drar folk ifrån, vi blir omcyklade av senare startgrupper.
Fraför oss bildas ett flera kilometer långt band av cyklister, man ser ett glimrande rött ljusband som sakta rör sig framåt på vägen.
Stämmningen är ganska sammanbiten, folk pratar inte med varandra, alla har klara mål i huvudet, man trampar på.
Efter ca 1-2 mil hittar vi en grupp som håller bra tempo och lägger oss i deras led, där kämpar vi mot motvinden som håller ett stadigt tag om oss nästintill hela vägen till jönköping, det mojnade lite vid gryningen.
Första stoppen som var Hästholmen på 44 km, här gick vi på toa, åt bulle och blåbärssoppa, stackars Jessica som var hungrig tryckte i sig bullar så hon börja må illa. Och jag svor över att de är de mest simpla tråkiga bullarna i världen.
Upp på cykeln och börja trampa, nästa stopp var Gränna 80 km, vägen dit minns jag faktiskt inte så bra, tror det började ganska flackt för att sedan vara ett par backar. När vi svänger in i depån har Jessica glömt bort att hon sitter fastclipsad i pedalerna och faller sonika pladask ner på asfalten. Hon klarade sig bra, smått förvånad men efter att vi förtärt bullar och blåbärssoppa igen och skall bege oss, så drar inte Jessicas kedja runt.
bild från happymnx.org
Det var bakväxeln som tryckts in i fallet tidigare, nu var den nästintill tryckt mot ekrarna i bakhjulet. Vi stod en stund i kö till Cykelreparatörerna som finns i vare depå. Och som tur var kunde han enkelt fixa det, enda koplikationen var att jessica inte kunde använda en växel.
Upp på cyklarna igen för att cykla mot första delmålet Jönköping 107 km. Hit var det mycket uppför, första riktigt stora backen att kämpa oss över. Det var otroligt vackert, solen började sakta kika fram, den kalla natten släpte taget om oss och man fick nya krafter. När vi rullade längs med bergsväggarna mot jönköping, så kom det plötsligt i en nedförsbacke ett gäng, där en kille vinglade till och tappa balansen och föll rakt på fejcet ner i asfalten. Jessica och jag låg och tryckte längts ut mot skydsräcket helt förskräkta.
Så fort det kom ett långt led bakifrån så la vi oss på rad och försökte hålla undan så mycket vi kunde, endå kände man vinddragen längsmed armen, de körde otroligt nära bara för att inte förlora draget i klungan.
Väl i jönköpingsdepån ca 07.00 kändes det som om vi cyklat i en evighet. Här i depån fick man mat och vi fösökte värma oss lite i solen. Kläderna var helt blöta och kalla vilket var kanske största orsaken till att vi ganska fort gav oss iväg igen.
Här en bit innan Gränna, stod Päronen och hav oss lite pepp, Jessica fick även sitt knäskydd som hon glömt att ta på sig :)
Nu väntade de härliga backen i Bankeryd, denna backe tornade upp sig framför en som ett berg, man såg att folk hoppade av cyklarna och började leda dem i stället, åskådare stod på sidan av och hejade på. Totala sträckan uppfr är 7,7 km, efter drygt 1 km så kommer stigningen på knappt 2 km som är från 118 meter över havet till 201 meter över havet, vilket ger en snittlutning på ca 4,5 %. Jag kan säga att jag var helt trasig efter backen. Som tur var hade vi en egen depå av Päron som stod med ombyte och dricka till oss, det passade ypperligt att få en liten vila efter denna stigning. Och att byta från de kalla blöta kläderna till t-shirt och korta cykelbyxor.
Cyklingen till Fagerhult 138 km gick förvånansvärt lätt, det var mycket uppför, men det betalades av bra med stora nedförsbackar där man kunde vila lite på. Här började vi bli omcyklade av diverse SUB grupper, som trampa på som galna djur, skrek lucka om det bildades en liten lucka i klungan, och påkallade allas uppmärksamhet med visselpipa. De sprang in och ut ur depåerna, kastade bullar hit och dit, superstressade och superfokuserade. Tackade varandra för att de dragit gruppen. Om man skulle ha en chans att fylla sin vattenflaska var man tvungen att brottas med dessa dårar, trycket vid depån var skrattretande.
NU gav i oss av till Andra delmålet Hjo 177 km, det kändes som att det gick pyttelite uppför hela vägen, vägen var spikrak och så fort man kommit över krönet såg man till oändligheten. Vi hade ett supertempo de första två milen, trampade i bra takt och förbi folk.
Men när vi cyklat i vad som kändes som flera timmar, bara rakt fram sjönk blodsockret och vi började undra vart Hjo tagit vägen. Varför kom vi aldrig fram?! Såhär långt kan de inte vara. Ja tror sträckan Jönköping > Hjo tog ca 4 timmar. Väl framme letade vi efter lasagnen jag pratat om tidigare, hittade den inte och somnade sedan nere vid kajen i ca en timme. Jag var i det här laget helt slut. Kroppen började säga stopp, Framsida lår brann i varje tramptag, i knät kändes det som knivar, det skavde i baken och nacken smärtade något otroligt.
Jag uppsökte sjukvård och fick stödstrumpa för knät, sula trosorna i bajamajan :D och satte mig på sadeln.
I Hjo låg det cyklar och cyklister överallt och vilade
Snart kommer del-2
Kram Charlie
Jag var mer nervös inför Vättern, då den är betydligt längre och därmed också mycket mer tid tid som borde ha lagts på träning än Vasaloppet.
Jag visste att jag inte fått ihop 100 mil vilket är en bra pekpinne för att klara sig runt utan större problem.
Jag har sen jag införskaffade min cykel i April cyklat ihop ca 70-80 mil. det är inte superdåligt men ej heller jättebra. Jag bestämmde mig iallafall för att åka till Motala och försöka.
Sagt och gjort laddade Jessica och jag upp med en rejäl pasta portion dagen innan, försökte sova ut länge på Fredagen för att inte sitta och slumra i startfållan. Fredagen gick också till att montera alla tillbehör till cykel, köpa det sista och vänta på vår skjuts.
Efter lite om och men på Essingeleden som stod stilla i 3-4 timmar kommer vi äntligen iväg.
Vägen till Motala gick snabbt och jag försökte få mig en blund i bilen.
Väl framme beger vi oss till nummerlappsutlämningen, där vi även skall byta starttid. Vi väljer att börja cykla klockan 00.30 för att ha chanser till långa pauser i samtliga depåer och för att överhuvudtaget ha en chans att ta oss runt.
Iväg till bilen för sista fix med cykeln, byta om och inse att det är ganska kallt den här kvällen och att det blåser redig vind. Provisoriska lösningar med avklippta leggings som lösben fick fungera som värme till benen, vilket jag är glad för nu i efterhand då det bitvis var iskallt.
Här gör jag finjusteringar och putsar cykeln så den skall vara blank och fin.
Jessica och Pappa monterar framlyse, plinga och reflex som enligt reglerna är ett måste på Vätternrundan.
Vi han inte äta någon middag vilket också skrämde mig lite, hur bra känns det att börja cykla på relativt tom mage. Stressade tog vi oss till starten, fyllde våra flaskor, fick lyckosparkar av päronen och sedan rullade vi in i startfållan.
Reflexer överallt, här är även vår startgrupp 151, som startade 00.30 Lör 18/06-2011
Starten går, vi rullar sakta ut från Motala, det är mörkt, mycket cyklister och vägen är halvkrokig.
Väl ute på landsvägen drar folk ifrån, vi blir omcyklade av senare startgrupper.
Fraför oss bildas ett flera kilometer långt band av cyklister, man ser ett glimrande rött ljusband som sakta rör sig framåt på vägen.
Stämmningen är ganska sammanbiten, folk pratar inte med varandra, alla har klara mål i huvudet, man trampar på.
Efter ca 1-2 mil hittar vi en grupp som håller bra tempo och lägger oss i deras led, där kämpar vi mot motvinden som håller ett stadigt tag om oss nästintill hela vägen till jönköping, det mojnade lite vid gryningen.
Första stoppen som var Hästholmen på 44 km, här gick vi på toa, åt bulle och blåbärssoppa, stackars Jessica som var hungrig tryckte i sig bullar så hon börja må illa. Och jag svor över att de är de mest simpla tråkiga bullarna i världen.
Upp på cykeln och börja trampa, nästa stopp var Gränna 80 km, vägen dit minns jag faktiskt inte så bra, tror det började ganska flackt för att sedan vara ett par backar. När vi svänger in i depån har Jessica glömt bort att hon sitter fastclipsad i pedalerna och faller sonika pladask ner på asfalten. Hon klarade sig bra, smått förvånad men efter att vi förtärt bullar och blåbärssoppa igen och skall bege oss, så drar inte Jessicas kedja runt.
bild från happymnx.org
Det var bakväxeln som tryckts in i fallet tidigare, nu var den nästintill tryckt mot ekrarna i bakhjulet. Vi stod en stund i kö till Cykelreparatörerna som finns i vare depå. Och som tur var kunde han enkelt fixa det, enda koplikationen var att jessica inte kunde använda en växel.
Upp på cyklarna igen för att cykla mot första delmålet Jönköping 107 km. Hit var det mycket uppför, första riktigt stora backen att kämpa oss över. Det var otroligt vackert, solen började sakta kika fram, den kalla natten släpte taget om oss och man fick nya krafter. När vi rullade längs med bergsväggarna mot jönköping, så kom det plötsligt i en nedförsbacke ett gäng, där en kille vinglade till och tappa balansen och föll rakt på fejcet ner i asfalten. Jessica och jag låg och tryckte längts ut mot skydsräcket helt förskräkta.
Så fort det kom ett långt led bakifrån så la vi oss på rad och försökte hålla undan så mycket vi kunde, endå kände man vinddragen längsmed armen, de körde otroligt nära bara för att inte förlora draget i klungan.
Väl i jönköpingsdepån ca 07.00 kändes det som om vi cyklat i en evighet. Här i depån fick man mat och vi fösökte värma oss lite i solen. Kläderna var helt blöta och kalla vilket var kanske största orsaken till att vi ganska fort gav oss iväg igen.
Här en bit innan Gränna, stod Päronen och hav oss lite pepp, Jessica fick även sitt knäskydd som hon glömt att ta på sig :)
Nu väntade de härliga backen i Bankeryd, denna backe tornade upp sig framför en som ett berg, man såg att folk hoppade av cyklarna och började leda dem i stället, åskådare stod på sidan av och hejade på. Totala sträckan uppfr är 7,7 km, efter drygt 1 km så kommer stigningen på knappt 2 km som är från 118 meter över havet till 201 meter över havet, vilket ger en snittlutning på ca 4,5 %. Jag kan säga att jag var helt trasig efter backen. Som tur var hade vi en egen depå av Päron som stod med ombyte och dricka till oss, det passade ypperligt att få en liten vila efter denna stigning. Och att byta från de kalla blöta kläderna till t-shirt och korta cykelbyxor.
Cyklingen till Fagerhult 138 km gick förvånansvärt lätt, det var mycket uppför, men det betalades av bra med stora nedförsbackar där man kunde vila lite på. Här började vi bli omcyklade av diverse SUB grupper, som trampa på som galna djur, skrek lucka om det bildades en liten lucka i klungan, och påkallade allas uppmärksamhet med visselpipa. De sprang in och ut ur depåerna, kastade bullar hit och dit, superstressade och superfokuserade. Tackade varandra för att de dragit gruppen. Om man skulle ha en chans att fylla sin vattenflaska var man tvungen att brottas med dessa dårar, trycket vid depån var skrattretande.
NU gav i oss av till Andra delmålet Hjo 177 km, det kändes som att det gick pyttelite uppför hela vägen, vägen var spikrak och så fort man kommit över krönet såg man till oändligheten. Vi hade ett supertempo de första två milen, trampade i bra takt och förbi folk.
Men när vi cyklat i vad som kändes som flera timmar, bara rakt fram sjönk blodsockret och vi började undra vart Hjo tagit vägen. Varför kom vi aldrig fram?! Såhär långt kan de inte vara. Ja tror sträckan Jönköping > Hjo tog ca 4 timmar. Väl framme letade vi efter lasagnen jag pratat om tidigare, hittade den inte och somnade sedan nere vid kajen i ca en timme. Jag var i det här laget helt slut. Kroppen började säga stopp, Framsida lår brann i varje tramptag, i knät kändes det som knivar, det skavde i baken och nacken smärtade något otroligt.
Jag uppsökte sjukvård och fick stödstrumpa för knät, sula trosorna i bajamajan :D och satte mig på sadeln.
I Hjo låg det cyklar och cyklister överallt och vilade
Snart kommer del-2
Kram Charlie
Stockholm - Nynäshamn
Igår tryckte jag mig ner i cykelbyxorna och runt 10 så gav jag mig iväg. Målet för dagen var en tripp till Nynäshamn.
Jag visste att det skulle bli tungt, men om jag inte ens klarar av denna tur så kan jag fetglömma Vätternrundan.
Jag hade kikat på smhi dagen innan och prognosen visade 20-25 grader och molningt, Toppen!
MEN molen försvann lika fort som de kom, tempraturen bara ökade och ökade. När jag väl kommit ca halvvägs var det en otrolig hetta. Tur att jag packat extra vatten i ryggsäcken.
Nynäsleden var mycket bra skyltad, det var inga svårigheter att hitta. Jag hade planerat att ta det lungt påvägen ner för att han en chans att orka cykla tillbaka och slippa ta skäms pendeln hem. Jag kom fram efter 5, FEM!!! timmar.
I det laget var jag så hungrig och yr att jag sprang in på närmaste ica och handlade lite picnic som jag sedan åt i Nynäshamns Hamn. Dåsade till i gräsen i ca en timme. Klockan 4 slängde jag mig upp så cykeln och började trampa.
Varför går vägen hem alltid fortare?
Jag kom hem 3 timmar och 50 minuter senare.
Helt okej, trött och sliten när jag kom hem. Mådde dock illa igen vilket inte känns helt stabilt.
Nu är det mycket mental förberedelse, hur man nu gör de?!
Det kommer vara oändligt långt och göra otroligt ont =)
Kan man förbereda sig på något sånt här.
Vasaloppet känns som en träningsrunda mot vad som kommma skall.
16 mil blev det totalt! Det är iallafall till Hjo, så lasangen kan jag se fram emot.
Kram Charlie
Jag visste att det skulle bli tungt, men om jag inte ens klarar av denna tur så kan jag fetglömma Vätternrundan.
Jag hade kikat på smhi dagen innan och prognosen visade 20-25 grader och molningt, Toppen!
MEN molen försvann lika fort som de kom, tempraturen bara ökade och ökade. När jag väl kommit ca halvvägs var det en otrolig hetta. Tur att jag packat extra vatten i ryggsäcken.
Nynäsleden var mycket bra skyltad, det var inga svårigheter att hitta. Jag hade planerat att ta det lungt påvägen ner för att han en chans att orka cykla tillbaka och slippa ta skäms pendeln hem. Jag kom fram efter 5, FEM!!! timmar.
I det laget var jag så hungrig och yr att jag sprang in på närmaste ica och handlade lite picnic som jag sedan åt i Nynäshamns Hamn. Dåsade till i gräsen i ca en timme. Klockan 4 slängde jag mig upp så cykeln och började trampa.
Varför går vägen hem alltid fortare?
Jag kom hem 3 timmar och 50 minuter senare.
Helt okej, trött och sliten när jag kom hem. Mådde dock illa igen vilket inte känns helt stabilt.
Nu är det mycket mental förberedelse, hur man nu gör de?!
Det kommer vara oändligt långt och göra otroligt ont =)
Kan man förbereda sig på något sånt här.
Vasaloppet känns som en träningsrunda mot vad som kommma skall.
16 mil blev det totalt! Det är iallafall till Hjo, så lasangen kan jag se fram emot.
Kram Charlie
Skämmes ta mig fan!
Här har vi inte vart så aktiva,
vilket kan bero på att vi inte vart så AKTIVA!
Bägge har vi dragits med sjukdommar och skador och har nu i ett tappert försök cyklat ihop så många mil vi kan innan det nästa fredag är dags för vår andra utmaning.
VÄTTERNRUNDAN!
Jessica har i våras haft känningar i knät, vilket hon som den hårdhudade resultatsökande dåren inte brytt sig värst mycket om utan har kört på med sin träning som vanligt. Vilket ledde till att hon hade så ont att hon knappt kunde sitta eller ligga.
Efter en tids sjukskrivning är hon nu iallafall på banan igen.
Jag själv led av något så glamoröst som mag problem. Men det behöver vi inte gå in på djupare här.
Var hemma i stort sett hela Maj och träningen blev således lidande.
I veckan körde jag min fösta 10 mils sväng?!?!?!
Vilket dock slutade med hammaren. Kröp nästintill sista biten hem, krampade och mådde otroligt illa.
Men ack den som ger sig. Jag har ju hel hel vecka på mig att bli bättre.
Mvh
Charlie
vilket kan bero på att vi inte vart så AKTIVA!
Bägge har vi dragits med sjukdommar och skador och har nu i ett tappert försök cyklat ihop så många mil vi kan innan det nästa fredag är dags för vår andra utmaning.
VÄTTERNRUNDAN!
Jessica har i våras haft känningar i knät, vilket hon som den hårdhudade resultatsökande dåren inte brytt sig värst mycket om utan har kört på med sin träning som vanligt. Vilket ledde till att hon hade så ont att hon knappt kunde sitta eller ligga.
Efter en tids sjukskrivning är hon nu iallafall på banan igen.
Jag själv led av något så glamoröst som mag problem. Men det behöver vi inte gå in på djupare här.
Var hemma i stort sett hela Maj och träningen blev således lidande.
I veckan körde jag min fösta 10 mils sväng?!?!?!
Vilket dock slutade med hammaren. Kröp nästintill sista biten hem, krampade och mådde otroligt illa.
Men ack den som ger sig. Jag har ju hel hel vecka på mig att bli bättre.
Mvh
Charlie
Vasaloppet
Det var så jädra kul, jag skulle rekomendara alla jag känner att göra detta.
Min utvärdering av Vasaloppet
+ Att vi klarade det
+ Buljongen (Tyckte då att det var den godaste maträtten jag ätit) Ha ha ha
+ Apelsinklyfts männen (Att få en apelsinklyfta intrykt i truten efter 7-8 mil är oslagbart)
+ Utsikten
+ Stämmningen
+ Backarna (underbara nedförslöpor)
+ Vädret (strålande sol och -1-5)
- Alla gubbar/killar som tränger sig
- Att man var som en 80 åring när man kom i mål
Min utvärdering av Vasaloppet
+ Att vi klarade det
+ Buljongen (Tyckte då att det var den godaste maträtten jag ätit) Ha ha ha
+ Apelsinklyfts männen (Att få en apelsinklyfta intrykt i truten efter 7-8 mil är oslagbart)
+ Utsikten
+ Stämmningen
+ Backarna (underbara nedförslöpor)
+ Vädret (strålande sol och -1-5)
- Alla gubbar/killar som tränger sig
- Att man var som en 80 åring när man kom i mål
Destination Mora
Nu är det avklarat! Vi gjorde det, vi klarade åka världens längsta skidlopp. Känslan är oslagbar.
Vi båda var nog rätt nervösa när vi stod där i startfållorna med 8000 andra. Man justera till de sista detaljerna och sedan var det bara att ge sig av.
Den första backen var BRANT! som en utförsåkningsbacke, och trångt. Där fick man även känna av vassa armbågar, 4 km uppför som sagt, det gick relativt lätt för tempot var någorlunda lågt och man hade mycket ork. Om man bara vred på huvudet och tittade bakåt slogs man av en magisk utsikt. berg och dalar, frostbitna träd där solens första strålar börjar tränga sig igenom.
Sedan kommer man upp på en flack, myrmarker, evighetslånga. Vi var båda nervösa att åka in i snöret och höll ett bra tempo mellan de 2 första kontrollerna, men då vi låg timmar före kunde vi trappa av på takten lite. Sträckan Risberg (35 km) till Evertsberg (47 km) var också ganska flack med undantag för några brantare korta backar, det var sååå tung. Jag kände helt plötsligt att jag inte orkar mer, kroppen var helt slut, armarna och axlarna stela av mjölksyra och överansträngning, vi tog det lungt upp till Evertsberg där pappa stod och vänta med torra mössor och vantar, gjorde plåsterbyte fick massage och appelsin.
Jag glad i hågen
Jessica i full fart
Det kändes genast bättre med lite vila, och vi gav oss av från kontrollen med gott hopp.
Mot Oxberg var det 15 km och 7 av dessa var nedför, det var underbart att få vinden i ansiktet och krypa ihop och bara glida. I Oxberg stannade vi inte så länge, drack lite buljong och sedan bar det av vidare.
Jag tyckte sträckan till Hökberg var ganska behaglig den också förutom sista backen som var lång och hade en stigning på ca 50 meter. Här kände man att alla runtomkring var ganska slut, det var inte längre några hejarop eller prat. Alla koncentrerade sig bara på att ta sig framåt.
Från Hökberg till eldrig var det i princip bara platt. Här gick det sakta kan jag medela. Nu började man känna att man hade åkt skidor i 9 timmar. Hur man än försökte få någon kraft i benen vid frånskjut och kraft i stakningen kändes det som om man stod still.
Paus i Mångsbodarna
När kilometerskyltarna började visa på 15 km kvar till mål började krafter strömma till, man kunde se ett slut på denna galenskap. I Eldris tog vi bägge av skidorna och försökte tänja lite på musklerna. Min bindning gick sönder här, men jag satte på mig skidan och åkte vidare, vägrade ge upp nu.
Vi hade åkt 8 mil och nu var det bara en kvar! En enda liten mil, vad som hände nu är helt magiskt.
Vi ökade tempot för varje kilometer, la oss längst till vänster, puschade och pressade,
Jessica ropar att nu orkar jag inte mer, nu kör vi!
Vid 5 km kvar så öste vi.
När man började ana att man var påväg in i Mora stod folk och hejade på, bjöllror skallrade och det enda jag tänkte på var att andas. Målrakan spurtar vi! och ramlar ihop efter mål linjen.
Vi klarade det, känslorna är överväldigade kroppen skakar men det enda man gör är att le.
Vi åkte Sträckan Eldris > Mora snabbast på hela dagen!
Kram
Vi båda var nog rätt nervösa när vi stod där i startfållorna med 8000 andra. Man justera till de sista detaljerna och sedan var det bara att ge sig av.
Den första backen var BRANT! som en utförsåkningsbacke, och trångt. Där fick man även känna av vassa armbågar, 4 km uppför som sagt, det gick relativt lätt för tempot var någorlunda lågt och man hade mycket ork. Om man bara vred på huvudet och tittade bakåt slogs man av en magisk utsikt. berg och dalar, frostbitna träd där solens första strålar börjar tränga sig igenom.
Sedan kommer man upp på en flack, myrmarker, evighetslånga. Vi var båda nervösa att åka in i snöret och höll ett bra tempo mellan de 2 första kontrollerna, men då vi låg timmar före kunde vi trappa av på takten lite. Sträckan Risberg (35 km) till Evertsberg (47 km) var också ganska flack med undantag för några brantare korta backar, det var sååå tung. Jag kände helt plötsligt att jag inte orkar mer, kroppen var helt slut, armarna och axlarna stela av mjölksyra och överansträngning, vi tog det lungt upp till Evertsberg där pappa stod och vänta med torra mössor och vantar, gjorde plåsterbyte fick massage och appelsin.
Jag glad i hågenJessica i full fartDet kändes genast bättre med lite vila, och vi gav oss av från kontrollen med gott hopp.
Mot Oxberg var det 15 km och 7 av dessa var nedför, det var underbart att få vinden i ansiktet och krypa ihop och bara glida. I Oxberg stannade vi inte så länge, drack lite buljong och sedan bar det av vidare.
Jag tyckte sträckan till Hökberg var ganska behaglig den också förutom sista backen som var lång och hade en stigning på ca 50 meter. Här kände man att alla runtomkring var ganska slut, det var inte längre några hejarop eller prat. Alla koncentrerade sig bara på att ta sig framåt.
Från Hökberg till eldrig var det i princip bara platt. Här gick det sakta kan jag medela. Nu började man känna att man hade åkt skidor i 9 timmar. Hur man än försökte få någon kraft i benen vid frånskjut och kraft i stakningen kändes det som om man stod still.
Paus i Mångsbodarna
När kilometerskyltarna började visa på 15 km kvar till mål började krafter strömma till, man kunde se ett slut på denna galenskap. I Eldris tog vi bägge av skidorna och försökte tänja lite på musklerna. Min bindning gick sönder här, men jag satte på mig skidan och åkte vidare, vägrade ge upp nu.
Vi hade åkt 8 mil och nu var det bara en kvar! En enda liten mil, vad som hände nu är helt magiskt.
Vi ökade tempot för varje kilometer, la oss längst till vänster, puschade och pressade,
Jessica ropar att nu orkar jag inte mer, nu kör vi!
Vid 5 km kvar så öste vi.
När man började ana att man var påväg in i Mora stod folk och hejade på, bjöllror skallrade och det enda jag tänkte på var att andas. Målrakan spurtar vi! och ramlar ihop efter mål linjen.
Vi klarade det, känslorna är överväldigade kroppen skakar men det enda man gör är att le.
Vi åkte Sträckan Eldris > Mora snabbast på hela dagen!
Kram
I fäders spår för framtid segrar
Godmorgon! Alla liggerfortfarande och sover. Men alldeles strax är det dags för frukost. Sen bär det av mot starten i sälen, där ska vi även hämta skidorna som blivit vallade av experter, det känns stabilt. Vi har pratat om att hålla ihop, men får väl se hur det utvecklar sig. Om jag känner jessica rätt så kommer hon ta rygg på en krutgubbe. Men som sagt, bara jag tar mig till Mora är jag nöjd.
Vad gör vi... Nu kör vi!
Nu sitter vi hela teamet i bilen, har kommit förbi Sala där regnet öser ner rikligt. Ja ni hörde rätt, det regnar, inte ok!
3 Dagar Kvar
känner mig förvånansvärt lugn med tanke på att det är 3 dagar kvar tills vi står på starten i sälen. Jag vet inte riktigt om jag tror på det själv, att jag verkligen skall göra det här.
Åka NIO mil längdskidor!
ingen kan heller förstå hur nojjig jag är att bli förkyld, eller få någon annan åkomma som göra att jag inte kan ta mig till starten. Att jag fick världens migrän anfall för ett par dagar sen gjorde inte mina nerver bättre, även om det säkert berodde på just det, nerverna!
Jag har ca 20-25 mil på skidor, ibland känns det alldeles för lite,(med tanke på att rekomendationen är 50 mil) ibland helt okej. Vissa träningspass har gått så otroligt bra, allt har klaffat, vädret, spåret, glidet och orken. Medans andra har vart helt kassa, när man svär konstant i 2 timmar.
Jag har hela tiden haft som mål... att komma i mål! Det spelar ingen roll hur lång tid det tar, bara jag slipper åka in i snöret. Bara jag kan försöka samla mina sista krafter och ta mig i mål i mora, då är jag nöjd.
/Charlie
Skidläger
Jessica och jag åkte mot Hallstavik för vårt sista helgläger på torsdag kväll. Vi båda hade packning så det räcker och blir över, skidor, pjäxor och katter. 
När vi äntligen stuvat in oss i bussen började nerverna hoppa inför morgondagen med skidåkning.
Både Jessica och jag har tagit till oss skidsporten och älskar att lära oss mer, vi pratar teknik, valla och spår mest hela tiden.
Att jag överhuvudtaget gillar att åka längd är fortfarande obegripligt, soffpotatisen själv! Jag hatar att behöva ta i och jobba med kroppen. Men nu är allt förändrat, jag längtar ut i spåret när jag sitter på jobbet. Så pass att Jessica en dag kom dit med all min utrustnig så vi kunde åka direkt när dagen var slut.
Helgen gick toppen, eller bra och bra! Vi har alltid det ordenarie fan-i-helvette-skid-jävel melt down. Men efter det brukar det släppa.
I Fredags åkte vi i ca 2 timmar, blev nånstans under 2 mil. Jag kämpade på flacken och jessica i nedförsbacken.
På Lördagen morgon vaknar vi av att de är ca -24 och inser att de är alldeles för kallt, så hela förmiddagen låg vi framför brasan och läste. Jag hade ochså fått så stora blåsor på hälen att jag trodde att jag skulle behöva hoppa ett pass, men det löste sig med lite silvertejp.
På Söndagen var jag i uruselt skick, min kropp var helt urholkad på energi, men endå kunde jag inte hålla mig ifrån spåren. Jessica och jag tänkte göra en riktig långkörare, och allt gick väl ut i början med någorlunda lugnt tempo och behagligt glid. Men sen....efter ett par timmar gick vi båda helt plötsligt in i väggen, fick sjuka skratt attacker, låg på marken och kved, hejjade på alla som gled förbi. Där och då bestämde vi att helgen var över, det skulle inte bli något mer vettigt av detta.
Kram Charlie
Träning Vecka 6
Måndag: Vila
Tisdag: Crosstrainer 2,5 timmar
Armar/axlar mage/rygg
Onsdag: Vila
Torsdag: 1 timme cykel
Fredag: Vila
Lördag: 3 timmar skidor
Söndag: 2-3 timmar skidor
En ganska okej vecka, längre pass utan tvekan.
Helgen blev en oväntad historia då vi först fick ett snöoväder som hette duga. Spåren var urusla på lördagen och vallningen katastrofal. Vi blåbär hade lagt på klistervalla vilket gjorde att glidet tappades, det var motvind i spåret Jag fick skavsår, tåna frös, termosar tappades, strumpor byttes och allmänt hulabalu.
(så som jessicas och min skidåkning vart från första stund)
För att få in skidtid innan lunch åkte vi till spåret tidigt på Söndagmorgonen, MEN! om vallan hade vart dålig dagen innan så gick det inte ens att föreställa sig vilken dålig kombination -10, nysnö och klistervalla är.
Jessica och jag stod rakt upp och ned i backen, gled varken bak eller fram, vi satt fast!
Det var bara att åka hem och bygga vallaverkstad i köket. Där stod vi och blåste av allt med varmluftspistol.
Kan säga att jag och Jessica stod och dividerade länge om vi skulle ha något fäste överhuvudtaget. Men med lite vanlig burkfäste så gick det betydligt bättre när vi åkte tillbaka på eftermiddagen.
Det var vindstilla och solen sken, blev ett par härliga varv, att jessica gjorde en face plant behöver vi inte prata om. :)
Bättre lycka nästa gång!
Grattis Till Mig
Jag firade mig själv med ett rigtigt tufft pass igår.
Woop Woop! Personbästa!
Tack mig själv, det var mig en fin present. ^^
Kram Charlie
Woop Woop! Personbästa!
Tack mig själv, det var mig en fin present. ^^
Kram Charlie
Träning Vecka 5
Hejsan, Förra veckan minskade jag på min träning, vilket kan verka helt galet med tanke på att det bara är tre veckor kvar till start, förstå mig rätt, jag måste toppa men det kändes som om jag inte hann återhämta mig någongång. Att det var därför jag kände mig trött och hängig.
Förra veckan träning så ut såhär
Måndag: Vila
Tisdag: Vila
Onsdag: Crosstrainer 1,5 timme
Armar 5* 15 mage/rygg 5 *15
Torsdag:Vila
Fredag: 7 km skidor
Lördag: 14 km skidor (stakning)
Söndag: 21 km Skidor (stakning)
Träningen kanske ser lite ut, men passen har blivit betydligt längre, och Måndagen hade jag inget val då jag hade sjukt ont i benen ^^
Jag räknade ut att jag har ca 10 mil på skidor nu, vilket är okej, men inte jätte bra. Då rekomendationen är att man har ca 50 mil i ryggen innan man ger sig ut i Vasaloppsspåret. Men jag räknar med att åka minst 10 mil kommande helger, så det blir nog fint.
kram
Charlie
Förra veckan träning så ut såhär
Måndag: Vila
Tisdag: Vila
Onsdag: Crosstrainer 1,5 timme
Armar 5* 15 mage/rygg 5 *15
Torsdag:Vila
Fredag: 7 km skidor
Lördag: 14 km skidor (stakning)
Söndag: 21 km Skidor (stakning)
Träningen kanske ser lite ut, men passen har blivit betydligt längre, och Måndagen hade jag inget val då jag hade sjukt ont i benen ^^
Jag räknade ut att jag har ca 10 mil på skidor nu, vilket är okej, men inte jätte bra. Då rekomendationen är att man har ca 50 mil i ryggen innan man ger sig ut i Vasaloppsspåret. Men jag räknar med att åka minst 10 mil kommande helger, så det blir nog fint.
kram
Charlie
